...

Inget jobb idag, kroppen känns ur funktion. Sov knappa tre timmar innan jag vaknade klockan fem och kände att jag inte hade den kraft som krävs för att ta sig genom ett 8-timmars arbetspass. Sjukanmälde mig och somnade om.

Munnen är torr, halsen tjock och röklukten ligger kvar som ett dåligt minne. Ett glas med en skvätt whiskey står ensamt på bordet. Hostmedicin och sömnmedel i ett.
Ljusstaken orkade inte mer efter helgen, den står åter längst in i garderoben. Där lär den ligga tills den dagen jag slänger den.
Blomjorden ligger symboliskt kvar på mattan. Nästan så att jag inte vill städa bort det.
Det nya täcket värmer, men inte på samma sätt som en annan person.
Helgen var tuff. Jag önskar varje dag att jag kan minnas mer än jag gör. Jag önskar att man kunde åka tillbaka i tiden.
En ensam lampa lyser i fönstret. Ett livstecken.
Min mage har startat ett krig. Jag känner mig spyfärdig, jag känner oro och jag känner ångest.
Sängen känns alldeles för stor.
Samtidigt känner jag hopp. Det håller mig på en respektabel nivå.
Ibland önskar jag att jag kunde vara så lugn och behärskad som jag gärna vill tro att jag är.
Men samtidigt är jag en känslosam person, som lätt bli överexalterad när jag väl hittar nåt som jag brinner för.
Man kan inte ändra den man är. Inte heller ändra andra.
Men man ska heller inte blunda och skjuta undan sina känslor.
Många procent av livet spenderar man med att oroa sig över saker. Det är så livet är.
Ibland så måste man dock våga släppa på oron och chansa.
Jag tror att många människor tänker tillbaka på sina liv och undrar hur saker och ting hade varit om de hade följt den speciella känslan.
Allt som jag skrivit nu ses säkert som en massa känslomässigt dravel för många, men har man en känsla, en tro och ett hopp, så tror man sig gärna veta att man har rätt.
Magen tar en paus från krigandet och skriker efter mat.
Ignorerar den och ligger kvar under täcket.
Trots att jag inte känner mig så glad nu, så kommer jag ändå på mig emellanåt med ett leende på läpparna.
Det hjälper en del.