Gillar inte att jag har skrivit så mycket personligt på sistone. Gillar inte riktigt att lämna ut mig på det här viset.
Men eftersom jag har skrivandet som mig grej för att få utlopp för mina känslor så kan man heller inte hålla tillbaka för mycket. Då blir det inte mycket till utlopp...
Man måste skriva vad man känner, oavsett om man är glad, ledsen, förbannad eller bara vill skriva av sig. Sen gäller det att välja sina ord rätt och att skriva på ett sätt som inte blir alltför personligt och utelämnande. Svårt många gånger.

Det enda jag vill just nu är att det ska bli sommar, eller att jag skulle hitta en kappsäck med pengar och gömma mig under en palm vid havet och läsa böcker.
Har verkligen tappat lusten till det mesta. Jag vill inte gå och lägga mig om kvällarna eftersom då blir det snart en ny dag att ta sig genom. Jag stirrar upp i taket och undrar varför.
TV:n som alltid har funnits där för mig, känns helt plötsligt lika innehållslös och grå som mitt liv.
Jag har ett jobb som jag vantrivs med nåt så fruktansvärt. Mår verkligen dåligt när jag tänker på det. Men vad ska jag göra? Måste ha pengar för att leva.
Men till vilket pris?
När man var ung var livet fullt av möjligheter och drömmar. Bekymmer var nåt som inte existerade på den tiden. Inget internet, inga mobiltelefoner.
Man klarade sig bra ändå.
Nu för tiden är det inte så.
Var man än vänder sig så blir man påmind av att det var lättare förr.
Desto äldre man blir, desto mer lär man sig.
Ibland önskar jag att jag inte visste det jag vet nu.
Man lär sig hur kroppen fungerar, man lär sig att lyssna på kroppens signaler.
Man lär sig att döden är oundviklig.
När man var liten fanns inte de där tankarna.
Man hade inte samma kunskap om livet.
Tack och lov för det. Tänk vilken barndom man skulle haft då?
De impulsiva ögonblicket blir färre och färre för varje år som går.
Många gånger ignorerar man sig själv och tror sig vara yngre än vad man är och försöker också leva därefter. Men tiden hinner ifatt.
Många gånger känns det bra att bli äldre.
Ibland vill man ha det där klassiska vuxenlivet.
Det röda huset med vita knutar.
Någon att växa gammal med.
Men livet är inte alltid så lätt.
Även om man själv har känslan av att saker är så rätt.
Medan dagen efter så vill man inte ha nåt utav det där.
Då vill man bara sälja allt man har och bege sig ut på en resa runt om i världen och glömma allt med måsten och krav.
Folk ställer höga krav på mig.
Utan att ta hänsyn till vad jag vill.
Har skrivit det förr och skriver det igen. Den här årstiden är jobbig. Speciellt när man är i en situation där man inte kan avgöra saker själv.
Men egentligen är jag, i grund och botten, glad person. Det bästa som finns är att få andra att skratta och glömma sina bekymmer. Även om det är på min bekostnad.
Men man kan inte vara tillgänglig varje dag.
Ibland måste man ta hand om sig själv.
Häromdagen såg jag en film och jag kom på mig själv att gråta kopiöst.
För några år sedan hade jag aldrig erkänt en sån sak.
Man växer varje dag. Ibland tar man dock några steg bakåt.
Man har egentligen bara sig själv att skylla. I grund och botten är det det här livet jag har valt.
Det kanske inte är som jag hade förväntat mig. Men samtidigt är det bara jag som kan göra ett nytt val och forma livet efter mina önskemål.
Det är inte lätt. Det krävs tålamod, tid och att våga släppa på tryggheten.
Bara för att någon annan säger att det du känner är fel, så behöver den personen inte ha rätt.
Ta ett djupt andetag och fundera på de saker som får dig att må bra, som får dig att skratta, som får dig att le, som får dig att känna som ingen/inget annat.
Troligtvis är det rätt.
Men det krävs mod att fullfölja sina drömmar.
Men drömmarna och hoppet är det sista som överger oss.